De flesta människor har någon gång konstaterat ”Nu blev det så här igen…fast jag inte ville det.” Så blir det eftersom vi möter nya situationer utifrån våra inre modeller eller bilder. Dessa är återspeglingar av våra tidigare, ofta mycket tidiga, erfarenheter.

Vi har alla bilder inom oss av hur tillvaron är beskaffad, av oss själva och av relationer. Dessa bilder styr hur vi förhåller oss till oss själva och till vår omvärld.

I visualiserande psykoterapi arbetar man med inre bilder som styr upplevelser och handlingar. Våra inre bilder har för det mesta skapas tidigt i livet. Det är vanligt att de senare i livet antingen är omedvetna eller uppfattas som beskrivande sanningar. I visualiserande psykoterapi förändrar man de inre bilder som förhindrar välbefinnande. Vi har ingen svensk term för detta förändringsarbete, som på engelska kallas rescripting. De ursprungliga inre bilderna suddas inte ut, de samexisterar med nya bilder med annat känslomässigt innehåll.

I visualiserande psykoterapi arbetar man med inre bilder som är svåra att nå i verbalt inriktad terapi. De flesta människor blir förvånade över att de inom sig har en sådan rikedom av bilder. Visualisering ger möjlighet att förstå, integrera och handskas med svåra erfarenheter. Det blir lättare att utveckla det man vill utveckla och acceptera och försonas med de begränsningar tillvaron innebär. Självmedkänslan utvecklas. Detta är en del av det som inom tredje vågens KBT kallas acceptans.

Psykologi och filosofi berör ofta samma teman ur olika synvinklar. Inom tredje vågens KBT kommer mycket visdom från österländsk filosofi. I vår kultur har vi liknande tankar i ord om försoning och i AA-rörelsens Sinnesrobön: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

I visualiserande psykoterapi utvecklas försoning med den egna livshistorien och automatiska, oreflekterade självbilder förändras på djupet.